Benedictssons liv i dagboksform
Författarinnan Victoria Benedictsson förde dagboksanteckningar i små annotationsalmanackor. Dessa omtalar hon själv som just dagböcker. Böckerna från åren 1876-1888 är bevarade och finns idag i hennes arkiv i Lund. De lämnas inte längre ut till allmänheten i original, då slitaget på dem är allt för omfattande.
De har varit tillgängliga för forskningen sedan 1950-talet, men har aldrig tidigare publicerats i sin helhet. Författarkollegan Axel Lundegård publicerade delar av dem i sina biografier om Benedictsson. Christina Sjöblad använde sig av dem som stöd i sina kommentarer i utgivningen av Stora boken.
Stora boken var Victoria Benedictssons arbetsbok. Här skrev hon ner litterära idéer och situationer ur vardagslivet, men gjorde även analyser av både sig själv och människorna runt henne. Allt för att kunna skriva den bästa realistiska litteraturen, under det sanningsmotto som författarinnan arbetade under.
Stora boken påbörjades 1882. Den har fått en framträdande roll i forskningen kring Benedictsson. Hennes dagboksanteckningar i de små almanackorna har fått stå åt sidan på grund av sitt korta och många gånger kryptiska innehåll, men är förmodligen det enda helt sanningsenliga vi har att tillgå från Benedictssons penna.
Under de senare åren har emellertid även litteraturforskningen lyft fram Benedictssons almanackor/dagböcker.
Christina Sjöblad diskuterar Benedictssons anteckningar i "Kvinnors självbiografier och dagböcker i Sverige 1650-1989". Här jämför hon dem med, i det här fallet, andra kvinnors almanacksanteckningar och deras betydelse som dagboksanteckningar och menar i fallet Victoria Benedictsson:
”Ett exempel är Victoria Benedictssons almanackor, förda under åren 1876-1888, där man ser hur anteckningarna sväller ut allt mer för att i början av 1880-talet spränga de ramar, som den förtryckta almanackan sätter till 5 rader/dag. Hon börjar ju 1882 att parallellt skriva i sin Stora bok, dagboken som bara genom formatet (folio) är almanackans motpol. — Redan almanackans anteckningar är emellertid fulla av personliga, fängslande notiser —viktiga för förståelsen av Benedictssons liv och verk.”
Dagböckerna är nu renskriva, tolkade, chiffrerade och utgivna i sin helhet, så lika originalen som möjligt genom GML-förlag http://www.gmlforlag.se/
- - -
Kärlekens bittra kalk
Vintern 1885/86 vistades Victoria Benedictsson i Stockholm. Det var vid denna tid som Victoria, författare till romanen "Pengar", på allvar blev en av den tidens kulturpersonligheter. Under de sista veckorna i huvudstaden gjorde styvdottern Matti henne sällskap. Hon fick följa med till Victorias nyvunna vänner, men då Victorias ben var illa däran efter en misslyckad operation, orkade hon inte med några längre promenader.
Naturligtvis ville Matti se så mycket som möjligt av huvudstaden. Det var i denna situation som författaren Gustaf af Geijerstams yngre bror, ingenjören Karl af Geijerstam, erbjöd den unga damen att bli hennes ciceron.
Efter hemkomsten till Hörby fortsatte bekantskapen genom flitig korrespondens. Ganska snart stod det klart att tycke uppståt mellan de båda. Breven dem emellan blev både många och långa. Sommaren 1886 kom Karl af Geijerstam till Hörby för att hälsa på både Victoria och Matti. Vistelsen blev på alla sätt omtumlande, och Karl lämnade Skåne i ett förvirrat tillstånd som förlovad med Matti. Förlovningen hade tvingats fram av Victoria i ett försök att inte förlora sin styvdotter och samtidigt ta kontrollen över Karl af Geijerstam. Så märkligt hade det hela ordnats att Karl satte på sin förlovningsring helt ensam i Stockholm, medan Matti tog på sin i Hörby. Förhållandet mellan styvmor och styvdotter var på alla sätt osund och båda var starkt beroende av varandra. Victoria hade, åtminstone tillfälligt, lyckats förpassa Karl ut i periferin.
Först efter Victoria Benedictssons död i juli 1888 stod bröllopet mellan Karl och Matti. Fram till dess vittnar deras brev om det känslomässiga kaos som de två genomled, mer eller mindre styrda av Victoria Benedictsson. I Mattis brev till Karl finns hela tiden Victoria som en barriär mellan Matti och Karl. I Karls brev är det även så, åtminstone till en början. Breven som de skrev omfattar omkring 3500 sidor text. Till dessa ska man föra alla de brev som Victoria Benedictsson skrev till de båda.
Breven har legat i Karl och Matti af Geijerstams arkiv tillgängliga för forskningen sedan 1967, det vill säga i 46 år. Under dessa år har mycket skrivits om Victoria Benedictsson, både som författare och person. Få har tagit hänsyn till den viktiga källa som Karls och Mattis brev utgör för förståelsen av personen Victoria Benedictsson.
1909 gav Matti af Geijerstam ut delar av breven från Victoria Benedictsson till henne och Karl i "Brev från Victoria Benedictsson till Karl och Matti af Geijerstam".
Från Mattis sida var detta ett försök att få en upprättelse för Axel Lundegårds beskrivning av den älskade styvmodern.
I slutet av 1940-talet fick Fredrik Böök uppdraget av Svenska Akademin att skriva en minnesteckning över Victoria Benedictsson. Han förde då en flitig brevväxling med Matti där hon berättade livligt om styvmodern. Han fick dessutom låna alla kärleksbreven som Matti och Karl skrivit till varandra. Böök var emellertid försiktig när han använde sig av materialet. Breven är utlämnande och förmodligen ville inte Böök "skriva för mycket", med tanke på Matti. Matti var emellertid av en annan åsikt, och i sin strävan efter upprättelse författade hon, vad som tänkt som, ännu en bok. I det omfattande manuset offentliggjorde hon mängder av brev mellan henne och Karl. Boken som sådan kom aldrig ut på marknaden, då Bonniers ansåg att det hade skrivits nog om Victoria Benedictsson. I Mattis bevarade anteckningsbok står att läsa: "...Böök tyckte det var underligt, då jag tagit med så många intressanta bref..."
För forskningen kring Victoria Benedictsson är det underligt att Mattis bok aldrig gavs ut. I breven ligger mycket av förståelsen kring författarinnan. Än mer underligt är det att dagens forskning i stort sett negligerat både kärleksbreven mellan Matti och Karl af Geijerstam och Mattis manus. Manuset finns även det tillgängligt i Karls och Mattis arkiv och inköptes genom Fredrik Bööks fond 1951.
Matti af Geijerstam var den person som Victoria Benedictsson stod närmast under sina sista år i livet. Det är inte oviktigt hur Matti beskrev sin styvmor. Även om hon var starkt bunden till sin styvmor och manipulerad av henne, så är det hennes beskrivningar av den labila och sjuka styvmodern som bör ligga till grund när man diskuterar författarinnan Victoria Benedictsson som person. Det var Matti som levde med henne, och det var hon som stöttade och tröstade. Matti menade bl a att de: "... ofta hade svårt att förstå de tvära omkastningarna i hennes natur, där ytterligheterna tycktes beröra varandra. Besjälad av en viss stämning kunde hon ofta hänsynslöst utslunga påstående, som föreföllo direkt stridande mot vad hon en annan gång varmt förfäktat. Vår styvmor kunde aldrig helt förlåta en kränkning av sin innersta natur."
Den som vill veta mer kring detta kan läsa boken "In till döden trött: Levnadsteckning över Victoria Benedictsson."
